Jag vill skriva men jag vet inte om vad, jag påbörjar ett inlägg, det rullar på och tankarna flödas ut över tangenterna per automatik sen tar det stop, jag läser igenom, markerar allt och klickar på delete knappen. Kanske är det just det, att skriva av sig all skit för att sedan enkelt bara kunna radera allt med ett knapptryck. Tyvärr går inte det i verkligheten, skiten finns kvar där i tankarna och ända sättet är att sudda ut det med positiva saker. Hur man nu gör det. Jag försöker med allt, för mycket att göra men så fort jag varvar ner kommer dom där tankarna tillbaka. Så lite stress som möjligt, ändå är dom där. Nya människor, gamla vänner, nära vänner, familj och släkt. Vem jag än umgås med eller vad jag än sysselsätter mig med så tycks ändå ångesten nå ifatt mig. Varför vägrar den aldrig ge sig, varför har jag något i huvudet som undermedvetet, dag ut och dag in, trycker ner mig på botten tills jag inte får luft och bryter ut på något sätt. Ja vill bara kunna andas igen, som man gjorde när man var liten och ens bekymmer va så små och mindervärdiga att dom inte ens behövdes tänkas på mer än nån minut. Det känns som att jag inte förstår mig på någonting, varför allt är som det är och saker blir som de blir.

 

Om 29 dagar lämnar jag mina tonår bakom mig föralltid, i 7 år prövas man och skapar en grund för den man vill vara, kan man lära gamla hundar sitta? Kan man komma till insikt med vem man vill vara, hur man ska ta sig dit och sedan lyckas. Kan man finna ett sätt att uppnå ett helt nytt jag eller kommer man alltid någonstans gå tillbaka till den där negativa delen av sig själv. Eller är det bara en fas. - Min första ålderskris?