Min barndomsvän har flyttat hemifrån, till en liten köpes lägenhet med kokvrå i centrala stan. Högt till tak med en kristallkrona i mitten av rummet, höga fönster och ljusa väggar. Så fint och så bra!

 

Igår hade hon inflyttningsfest och många från vår klass i lågstadiet var samlade. Dom har träffats mycket genom åren men för mig var det 10 år sen sist, kan ni förstå den? Det var som att befinna sig i en nostalgisk bubbla och jag är glad att jag valde att gå.

 

Vi körde drickspel, lärde känna varann på nytt, pratade lite minnen och hade det allmänt trevligt. När klockan gick över till söndag gick vi ner till puls och dansade intill okända människor, insåg att charmen med att pulsa försvann någon gång bland alla onyktra kvällar som 18 åringar och då gick vi till standard natthaket och beställde varsin pizza. Sen vandrade vi hem till lägenheten igen, hällde i oss vatten, åt våra pizzor och skrattade åt kvällen. Det måste nästan vara de bästa, när man är ur dimman och kan sitta och reflektera över alla saker som sagts och gjorts under kvällen tillsammans med fina vänner.

 

Sen somnade jag i bäddsoffan bredvid vännen jag känt sedan jag var 3 och har så många minnen med, hur hamnade vi här, hur kan allt kännas som 100 år sedan helt plötsligt. När bytte vi ut dunk kurragömma mot vin i någons egna lägenhet... Jävligt fint ändå!