Det handlar om att ge upp allt eller få kraften och styrkan att resa sig upp, vinkla baksidan av handen bakåt och bara lyfta sitt långfinger och sedan vända blad. Mina vänner ger mig styrkan, dom ger mig kraften att gå och lämna det andra bakom sig. För när du kommer till insikt med att det inte alls är dig det är fel på. Fan allt gick ju så bra, men till slut kan man inte ignorera sådana käftsmällar längre och du faller handlöst.

 

Ni som låter mig komma in i era hem, ni som prioriterar mig framför era pojkvänner, ni som låter mig gråta ut mot eran axel, ni som sätter ett leende på mina läppar när jag inte trodde att det var möjligt, det är ni som sätter ett avtryck i mitt liv. Så därför ska jag göra detsamma, sätta ett bläckat avtryck och ständigt bära med mig er för just nu är ni allt för mig. Ni anar inte hur mycket jag älskar er.

 

Är det inte sjukt, man trodde att ens vänner va sitt allt när man va liten men de va inte vänskap, vänskap är något så mycket större och mäktigare än man någonsin kunnat tänka sig. Det där trycket i bröstet, dom där hemska rösterna i huvudet, mina vänner kan säga något så simpelt och vardagligt och så falnar dom känslorna med det samma.

 

Jag kan inte riktigt konkret beskriva med ord, men ni får mig att kolla tillbaka på mig när ja är som svagast och tänka wtf res på dig du har klarat dig hittills och längre ska du gå.