Kan man lära gamla hundar sitta

2014



 
Jag vill skriva men jag vet inte om vad, jag påbörjar ett inlägg, det rullar på och tankarna flödas ut över tangenterna per automatik sen tar det stop, jag läser igenom, markerar allt och klickar på delete knappen. Kanske är det just det, att skriva av sig all skit för att sedan enkelt bara kunna radera allt med ett knapptryck. Tyvärr går inte det i verkligheten, skiten finns kvar där i tankarna och ända sättet är att sudda ut det med positiva saker. Hur man nu gör det. Jag försöker med allt, för mycket att göra men så fort jag varvar ner kommer dom där tankarna tillbaka. Så lite stress som möjligt, ändå är dom där. Nya människor, gamla vänner, nära vänner, familj och släkt. Vem jag än umgås med eller vad jag än sysselsätter mig med så tycks ändå ångesten nå ifatt mig. Varför vägrar den aldrig ge sig, varför har jag något i huvudet som undermedvetet, dag ut och dag in, trycker ner mig på botten tills jag inte får luft och bryter ut på något sätt. Ja vill bara kunna andas igen, som man gjorde när man var liten och ens bekymmer va så små och mindervärdiga att dom inte ens behövdes tänkas på mer än nån minut. Det känns som att jag inte förstår mig på någonting, varför allt är som det är och saker blir som de blir.
 
Om 29 dagar lämnar jag mina tonår bakom mig föralltid, i 7 år prövas man och skapar en grund för den man vill vara, kan man lära gamla hundar sitta? Kan man komma till insikt med vem man vill vara, hur man ska ta sig dit och sedan lyckas. Kan man finna ett sätt att uppnå ett helt nytt jag eller kommer man alltid någonstans gå tillbaka till den där negativa delen av sig själv. Eller är det bara en fas. - Min första ålderskris?


Motivation - Something to think about

2014





Getting that body back

2014



 
Ända sen bråvalla har jag hållit till i mina gamla trakter, jag syftar på dåligt med träning, värdelös kost och oregelbundna kostscheman. Självklart har det medfört viktuppgång men ja mår som sämst på insidan. Jag är verkligen trött hela tiden och jag hatar det. Att vakna på morgonen och känna att man inte vaknar till liv förens vid lunchtid även om jag är på jobbet. Att komma hem och känna att man har hundra saker att ta tag i men inte orkar lyfta ett finger och att ta sig till gymmet är ett helvete, de är inte alls lika enkelt längre.
 
Vad jag vill komma fram till är att jag saknar känslan jag hade i kroppen och sinnet när jag höll på med träningen och inte åt massa skräp. Men nu har jag kommit till den där punkten som dan innan min födelsedag förra året, inför det här årets födelsedag, min 20 årsdag. 37 dagar kvar, så jag sätter upp som ett mål att ha kommit in i rätt rutiner igen då och att jag ska hålla igång med träningen fram tills dess. Less sweets more sweat!